Sent ska syndaren vakna.
Här är jag nu.
Jag trodde att jag visste. Jag visste ingenting.
Visst kände jag till att klimatförändringarna är ett allvarligt hot mot mänskligheten. Jag hade gjort en del miljövänliga livsstilsval och betraktade mig själv som "upplyst". Det kändes bra. Samtidigt förlät jag ständigt mig själv för att jag fortsatte med andra vanor som inte är lika bra för miljön. Frekventa bilresor till sommarstugan. Inköp av nya kläder, inredning och leksaker - som jag hade kunnat avstå eller köpa begagnat, och så vidare.
Först nu – augusti 2018 – har jag greppat hur stor och akut faran med klimatförändringar är, hur mycket som redan har gått fel och hur mycket som måste ställas om – på väldigt kort tid. Först nu har jag - på riktigt - förstått att väldigt många, kanske de flesta, system, bekvämligheter och vanor som jag är van vid måste förändras eller avskaffas om vi ska ha en chans att begränsa uppvärmningen.
Vad som slutligen fick mig att ta in omfattningen av såväl faran som dess lösningar var ett antal artiklar om klimatförändringarna i Dagens Nyheter och framför allt en artikel av Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet och chef för Stockholm Resilience Centre, publicerad av Dagens Industri i maj 2017.
”Parisavtalet”, skriver Rockström, ”förbinder världen att hålla den globala uppvärmningen så långt under 2 grader som möjligt, med sikte på 1,5 grader. 2 grader är inte ett mål, det är en smärtgräns, där vi vet att vi får stora men förhoppningsvis hanterliga problem.” Redan nu är världen en grad varmare på grund av utsläpp orsakade av människan. Troligen har vi ”ytterligare en halv grad på gång då stor del av uppvärmningen har gömts undan i haven”.
För att världen ska ha en chans hålla uppvärmningen under 2 grader krävs det enligt Rockström att vi halverar utsläppen varje årtionde. Vi måste ”halvera de globala utsläppen från cirka 40 miljarder ton koldioxid per år 2020, till 20 miljarder ton 2030, för att ytterligare halveras till 10 miljarder ton 2040 och nå ned till 5 miljarder ton 2050”.
Ta ett djupt andetag.
Låt det sjunka in. Vi måste alltså hädanefter halvera hela mänsklighetens gemensamma utsläpp vart tionde år. För att alls ha en chans att begränsa uppvärmningen till en nivå som mänskligheten kan leva med.
Rockström beskriver också vad krävs för att lyckas med en sådan oerhörd minskning:
Men ändå.
Jag upprepar: Vi måste halvera hela mänsklighetens gemensamma utsläpp vart tionde år.
Det har hunnit gå 15 månader sedan Rockströms artikel publicerades. Än har jag inte märkt av någon dramatisk förändring. Värdefull tid rinner iväg medan utsläpp från fossila bränslen fortsätter att vara tillåten. Medan människor fortsätter att flyga för nöjes skull. Medan köttkonsumtionen firar triumfer på trendiga hamburger-restauranger. Medan politiker och företagsledare fortsätter att fatta beslut och debattera som om klimatåtgärder är något vi kan vänta med. Det kan vi inte.
Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria, skrev i Dagens Nyheter (180816): ”Kanske kommer man i framtiden att kalla utsläpp av koldioxid ett brott mot mänskligheten”. Den utsikten gjorde mig sömnlös. Men vaken!
I augusti 2018, efter en extremt varm sommar med bränder och torka som följd, insåg jag slutligen att den globala uppvärmningen är en enorm och akut fara för mänskligheten. Jag förstod, till sist, att faran inte ligger "i framtiden" - utan att vi befinner oss mitt i den framtid vi så länge har pratat om. Detta är en fasansfull insikt. Ångestframkallande och skräckinjagande. Närapå förlamande.
Men. Jag är förälder. Jag har två små barn.
Att ge upp är inte ett alternativ.
Istället har jag bestämt mig för att göra allt jag kan, i stort och smått, för att motverka det värsta tänkbara brottet mot mänskligheten: en förstörd framtid och en för evigt obeboelig värld.
Sent vaknade världens ledare, skriver Rockström. Och sent vaknade jag.
Sover du?
Eller hör du mig?
Fint. Vi har mycket jobb att göra.
---
Den 9 september röstar jag på Miljöpartiet. Det enda partiet som förstår att ingenting är viktigare än minska utsläppen och begränsa uppvärmningen.
Här är jag nu.
Jag trodde att jag visste. Jag visste ingenting.
Visst kände jag till att klimatförändringarna är ett allvarligt hot mot mänskligheten. Jag hade gjort en del miljövänliga livsstilsval och betraktade mig själv som "upplyst". Det kändes bra. Samtidigt förlät jag ständigt mig själv för att jag fortsatte med andra vanor som inte är lika bra för miljön. Frekventa bilresor till sommarstugan. Inköp av nya kläder, inredning och leksaker - som jag hade kunnat avstå eller köpa begagnat, och så vidare.
Först nu – augusti 2018 – har jag greppat hur stor och akut faran med klimatförändringar är, hur mycket som redan har gått fel och hur mycket som måste ställas om – på väldigt kort tid. Först nu har jag - på riktigt - förstått att väldigt många, kanske de flesta, system, bekvämligheter och vanor som jag är van vid måste förändras eller avskaffas om vi ska ha en chans att begränsa uppvärmningen.
Vad som slutligen fick mig att ta in omfattningen av såväl faran som dess lösningar var ett antal artiklar om klimatförändringarna i Dagens Nyheter och framför allt en artikel av Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet och chef för Stockholm Resilience Centre, publicerad av Dagens Industri i maj 2017.
”Parisavtalet”, skriver Rockström, ”förbinder världen att hålla den globala uppvärmningen så långt under 2 grader som möjligt, med sikte på 1,5 grader. 2 grader är inte ett mål, det är en smärtgräns, där vi vet att vi får stora men förhoppningsvis hanterliga problem.” Redan nu är världen en grad varmare på grund av utsläpp orsakade av människan. Troligen har vi ”ytterligare en halv grad på gång då stor del av uppvärmningen har gömts undan i haven”.
För att världen ska ha en chans hålla uppvärmningen under 2 grader krävs det enligt Rockström att vi halverar utsläppen varje årtionde. Vi måste ”halvera de globala utsläppen från cirka 40 miljarder ton koldioxid per år 2020, till 20 miljarder ton 2030, för att ytterligare halveras till 10 miljarder ton 2040 och nå ned till 5 miljarder ton 2050”.
Ta ett djupt andetag.
Låt det sjunka in. Vi måste alltså hädanefter halvera hela mänsklighetens gemensamma utsläpp vart tionde år. För att alls ha en chans att begränsa uppvärmningen till en nivå som mänskligheten kan leva med.
Rockström beskriver också vad krävs för att lyckas med en sådan oerhörd minskning:
- "Vi måste böja den globala utsläppskurvan av koldioxid från fossila energikällor senast 2020 och sedan rusa ned för en kurva där vi minskar utsläppen med 6–7 procent per år, för att nå en fossilfri världsekonomi 2050–2060. Men detta räcker inte.
- Vi måste omvandla jordbruket från att vara världens enskilt största källa av växthusgaser till att bli en av världens största sänkor av växthusgaser. Men detta räcker inte.
- Vi måste sköta alla kvarvarande naturliga ekosystem så att de fortsätter att ta upp och lagra koldioxid. Men inte ens detta räcker.
- Vi måste börja investera i och skala upp teknologier för koldioxidavskiljning från kraftverk och genom biomassa. Detta måste ske fort.
Men ändå.
Jag upprepar: Vi måste halvera hela mänsklighetens gemensamma utsläpp vart tionde år.
Det har hunnit gå 15 månader sedan Rockströms artikel publicerades. Än har jag inte märkt av någon dramatisk förändring. Värdefull tid rinner iväg medan utsläpp från fossila bränslen fortsätter att vara tillåten. Medan människor fortsätter att flyga för nöjes skull. Medan köttkonsumtionen firar triumfer på trendiga hamburger-restauranger. Medan politiker och företagsledare fortsätter att fatta beslut och debattera som om klimatåtgärder är något vi kan vänta med. Det kan vi inte.
Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria, skrev i Dagens Nyheter (180816): ”Kanske kommer man i framtiden att kalla utsläpp av koldioxid ett brott mot mänskligheten”. Den utsikten gjorde mig sömnlös. Men vaken!
I augusti 2018, efter en extremt varm sommar med bränder och torka som följd, insåg jag slutligen att den globala uppvärmningen är en enorm och akut fara för mänskligheten. Jag förstod, till sist, att faran inte ligger "i framtiden" - utan att vi befinner oss mitt i den framtid vi så länge har pratat om. Detta är en fasansfull insikt. Ångestframkallande och skräckinjagande. Närapå förlamande.
Men. Jag är förälder. Jag har två små barn.
Att ge upp är inte ett alternativ.
Istället har jag bestämt mig för att göra allt jag kan, i stort och smått, för att motverka det värsta tänkbara brottet mot mänskligheten: en förstörd framtid och en för evigt obeboelig värld.
Sent vaknade världens ledare, skriver Rockström. Och sent vaknade jag.
Sover du?
Eller hör du mig?
Fint. Vi har mycket jobb att göra.
---
Den 9 september röstar jag på Miljöpartiet. Det enda partiet som förstår att ingenting är viktigare än minska utsläppen och begränsa uppvärmningen.
Kommentarer
Skicka en kommentar